Och det är en såndär natt när det känns som om alla är ute. Utom
jag. Och det bara är jag som är hemma och känner mig grå. Det är
nätter som denna som man tänker för mycket. Låter den dumma delen av
en själv ta över & viska "tänk om det blir som förut? tänk om han är som
alla andra. tänk om han lämnar? tänk om han ignorerar? tänk om han är
som alla andra"

Och det är då man står i nyfallen snö och tittar på stjärnorna och röker för
mycket. Och sparkar på väggen för man är så arg över att man stannade hemma.

Och sen ger man sig själv en mental örfil och kommer ihåg alla fina ord.
Alla fina handlingar. Alla stunder, timmar, dagar och nätter som flyter ihop
med varandra och bildar det allra finaste virrvarr av underbara känslor och mys.
Och man tar upp mobilen och ser nytt sms från precis rätt människa. Som saknar en.
Som ångrar att han gick ut. Som ska försöka få tag på chaufför för att han vill känna
ens hud så nära som det bara går.

Just då så tänker man att - gud, jag är så kär att jag snart spricker av alla känslor,
min kropp är för liten för att känna så här mycket.

Sen glömmer man allt dumt man tänkt och är så lycklig. Och då, precis då,
så inser man att man aldrig aldrig behöver tänka så dumt igen.

<3